Ligger här i sängen. Kom just hem. Promenerat hem från stan. Mer om det sen!
Ligger här i sängen och lyssnar på Chopin med mina nya lurar. Som är lite för bra för mitt tycke! Hör hur pianisten andas... Var helt övertygad om att det var någon i rummet... Hetsig? Jag?! (lät som att någon tapetserade om... Vet inte riktigt vad jag ska tycka om att det är min go-to-förklaring när jag hör konstiga ljud...)
Och förresten, till de som tycker att det är jobbigt att gå hem själva mitt i natten: sätt på er eran bästa superhjältetröja, ex: Wonder Woman, tänk på något bra, ex: typ... Kladdkaka och lyssna på toksatanistisk musik, ex: Ghost för kvasipopare eller Satyricon för de som känner sig lite hårdare. The Devil's Blood funkar också bra.
Trodde nog aldrig jag skulle yttra följande mening för 1½ månad sedan men... Jag saknar Växjö. Eller, mest så saknar jag natur. Varit ett klart underskott på det på senaste tiden.
Saknar att promenera och jogga runt södra bergundasjön.
När jag kommer hem ska det bli hårdträning! Jävlar vad jag saknar att träna!
Ska snart hoppa i duschen. Drar till Lund senare idag. Tillbaka i Malmö ikväll.
Imorn lirar '77 på Klubb Decibolt! (håller till på Volym)
Alla borde komma. Har du något bättre för dig är det synd för dig: You're delusional. '77 är utan tvekan det bästa som händer i malmö imorn kväll. Ses på Volym!
Följande krönika publicerades i bl.a. Smålandposten den 16e September.
Krönikör: min bästaste vän Sigrid Körling
Jag skriver den här krönikan för mitt nutida, som en hyllning till mitt forna och en påminnelse till mitt framtida jag. Mitt jag för elva år sedan, Sigrid 11 år. Hade precis gått in mitt första par converseskor ordentligt, så att det blivit hål vid hälen för att man aldrig orkade knyta upp. En dag, när vi åkte till stallet, var radion på i sedvanlig ordning, och en liten kort intervju på småländska: ”…jo, men det viktiga är väl att man är sig själv och tycker att det är roligt”, ungefär så sa dagens gäst, sen kom den. Låten. ”It takes a fool to remain sane”. Vad betyder det, mamma? Ja, att det krävs en galning för att vara normal och försöka passa in bland andra människor. Jaha. När jag gick och la mig tänkte jag fortfarande på det. Att vara den man är och tycka att det är roligt. Att inte skämmas över att jag tycker det är kul att höras och synas, att säga ifrån när jag inte tycker om vad som händer runtomkring mig. Även om klasskompisar och de flesta vuxna tyckte att jag hade varit ett trevligare barn om jag bara kunde hålla med ibland. ”Du behöver inte alltid säga vad du tycker Sigrid”. Men det behövde jag visst. Och det gör jag fortfarande. Sen började högstadiet. Vi var några stycken som inte var riktigt ”som dom andra”. När jag skriver det nu känns det fånigt att hävda att man var en outsider. Men vi var inte ens som de som var utanför. Vi hade ju jätteroligt mest hela tiden, och hade inget behov av att veta vad folk tyckte om oss. Vi var pretentiösa, tramsiga, barnsliga och pinsamma – ord ingen kunde såra oss med. För stolthet är bara skadligt och förminskande. Rangordnande och fördömande. Vi behövde inte det, inte då, inte nu, inte någonsin. ”’cos I don’t want respect I much rather have fun” Mitt 14-åriga jag tyckte tillexempel att samtliga färger var till för att bäras samtidigt. Släng dit några nitar, pins med röda stjärnor och tre par skor jag aldrig matchade. ”ey, bruden, du har två olika skor på dig, töönt!”. åh. Högstadiet. ”men Sigrid, om du vet att dom bråkar med dig, gå en annan väg”. Nej fröken. Det tänker jag inte. Varför skulle jag göra det? Ska det vara mitt problem att de inte gillar mina skor? Skulle inte tro det! Så kaxig önskar jag att jag var innerst inne också och inte bara sa det högt för att låta stark. Istället gick jag in på toaletten och grät. Rättade till baskern, förnyade maskaran, och höjde volymen. And if you think I'm corny then it will not make me sorry it's your right to laugh at me and in turn, that's my opportunity to feel brave
The Ark gjorde att jag tog mig igenom högstadiet som en relativt obruten människa. Det låter pretentiöst. Det är det. Det låter pompöst, högtravande och nästan religiöst. Det är det också.
The Ark ska sluta nu. Konserten är ikväll. Den allra sista sägs det. Jag har färgat håret rött och blått och knutit skorna ordentligt. Kameran är laddad och jag vet att jag kommer gråta. Allsången i ”Calleth you commeth I” kommer aldrig vilja ta slut, ingen kommer vilja gå hem.
De ska sluta stå på scen tillsammans som en enhet. Men det de har skapat de senaste 20 åren kommer alltid betyda kärlek och trygghet, gemenskap och tröst för mig. Tack för det. Tack för att ni visade mig musiken och orden.
Jag har tatuerat mig på ryggen. Texten till ”It takes a fool to remain sane”. För att påminna mig själv om vem jag är och vem jag kan bli om jag bara struntar i att lyssna på de som säger att det inte går eller att jag inte kan. Det går visst. Och jag kan vad som helst. Nu och för alltid.
Med vänliga hälsningar – en pretentiös idiot
Man behöver inte vara ett The Ark-fan för att känna igen sig själv i texten.
"Vi var några stycken som inte var riktigt ”som dom andra”. När jag skriver det nu känns det fånigt att hävda att man var en outsider. Men vi var inte ens som de som var utanför. Vi hade ju jätteroligt mest hela tiden, och hade inget behov av att veta vad folk tyckte om oss. Vi var pretentiösa, tramsiga, barnsliga och pinsamma – ord ingen kunde såra oss med."
Jag vill dela med mig av denna krönika för jag tycker att alla borde läsa den.
Jag har alltid gillat The Ark men aldrig kallat mig ett fan. Det är lite ledsamt att de har slutat.
De behövdes när de slog igenom. De behövs fortfarande.
Sverige är ett land dominerat av jante. The Ark kom och sa "var den du är! ha kul! du kan göra vad du vill!". Sverige behöver fortfarande en röst att lyssna till som säger åt oss att vi kan göra vad vi vill. inte tvärtom.
köpte en alldeles för stor tröja i San Fran. Dags att fixa!
Snart kommer syrran. Vi ska åka ner till Lund och hälsa på mamman. Kan nog inte träffa pappa idag. Vet inte än, får se.
Syrran stannar över natten, jag är nog hemma tidigast nästa onsdag. Kanske kommer upp i helgen, men jag tror inte det. Känns bättre att vara i Malmö. Att vara i närheten. Kan ta mig till Lund på 20-30 min från Sigges lägenhet. Känns bättre så.
Blir nog rödhårig igen inom en ganska snar framtid. Ser la helt ok ut nu... Eller inte. Ser failblont ut. As in: jag-har-varit-mörkhårig-och-försöker-bleka-skiten-ur-det-nu-blont. Halvsnyggt.
eh... inte blivit sa mycket uppdateringar har i bloggen under resans gang. alls. sorry.
har varit ratt duktig pa att skriva sma fyndigheter pa fejjan men bloggen har det varit svarare med.
mest for att man har fb pa iphonen och kan updatera sa fort man har wi-fi. bloggen daremot kraver en riktig dator. sitter vid brorsans dator nu. javla mac. missforsta mig inte nu, jag gillar i allmanhet mac. men den har datorn. vafan?! ... for att inte tala om engelska keyboards. bah!
1. Jag har lyckats halla fast vid min brittiska dialekt. hurra for mig!
2. jag har gatt upp hur mycket som helst i vikt. hur mycket vet jag inte, har inte pecis forsokt leta upp en vag, men jag kollade mig sjalv i spegeln haromdan och tankte "vart fan kom allt detta fran?!" allt socker. det ar dar det kommer ifran! amerikaner och deras javla mat. saknar riktig mat. nyttig mat. utan socker!
3. I left my heart in san francisco.
4. JAG SAKNAR SOCAL'S HETTA! Uppe i Santa Rosa ar det ganska varmt men jag saknar 100F! :D
5. Jag saknar alla dar hemma. Sitter har och lyssnar pa Pink Floyd's "Wish you were here". Vill aldrig aka hem. Men eh, jag ar hemma om en vecka.
6. Jag har redan borjat glomma bort hur man pratar svenska. Kan fortfarande skriva det men tala ar en annan sak. tydligen har jag brittisk dialekt pa svenskan. bra dar! pluspoang till mig.
lite smasaker fran resans gang.
vet inte var jag ska borja. kommer ha en massa att beratta nar jag kommer hem helt enkelt! tiden har gatt sa snabbt. bara en vecka kvar. flyger for fan pa lordag! (vill inte!)
far se om jag kommer hem till vaxjo med en gang, troligen inte. familjeanlagenheter kommer nog halla mig nere i sydligaste delen av sverige i en vecka.
Imorn blir det forhoppningsvis Iggy & The Stooges pa The Warfield i San Francisco (krangel med biljatter, blah! pallaaa...), sen bar det av mot San Diego pa tisdag. Vi kommer aka langst kusten sa det blir en tvadagars-trip lagst kusten, en dag (bara?!) i San Diego och sen en sista kvall i LA innan jag flyger runt lunch pa lordag.
tror nog bestamt att det ar dags att sova!
precis lagom tills dess att alla borjar vakna ar det dags for mig att sova.