the apocalypse is over.
Följande krönika publicerades i bl.a. Smålandposten den 16e September.
Jag skriver den här krönikan för mitt nutida, som en hyllning till mitt forna och en påminnelse till mitt framtida jag. Mitt jag för elva år sedan, Sigrid 11 år. Hade precis gått in mitt första par converseskor ordentligt, så att det blivit hål vid hälen för att man aldrig orkade knyta upp. En dag, när vi åkte till stallet, var radion på i sedvanlig ordning, och en liten kort intervju på småländska: ”…jo, men det viktiga är väl att man är sig själv och tycker att det är roligt”, ungefär så sa dagens gäst, sen kom den. Låten. ”It takes a fool to remain sane”. Vad betyder det, mamma? Ja, att det krävs en galning för att vara normal och försöka passa in bland andra människor. Jaha.
När jag gick och la mig tänkte jag fortfarande på det. Att vara den man är och tycka att det är roligt. Att inte skämmas över att jag tycker det är kul att höras och synas, att säga ifrån när jag inte tycker om vad som händer runtomkring mig. Även om klasskompisar och de flesta vuxna tyckte att jag hade varit ett trevligare barn om jag bara kunde hålla med ibland. ”Du behöver inte alltid säga vad du tycker Sigrid”. Men det behövde jag visst. Och det gör jag fortfarande. Sen började högstadiet. Vi var några stycken som inte var riktigt ”som dom andra”. När jag skriver det nu känns det fånigt att hävda att man var en outsider. Men vi var inte ens som de som var utanför. Vi hade ju jätteroligt mest hela tiden, och hade inget behov av att veta vad folk tyckte om oss. Vi var pretentiösa, tramsiga, barnsliga och pinsamma – ord ingen kunde såra oss med. För stolthet är bara skadligt och förminskande. Rangordnande och fördömande. Vi behövde inte det, inte då, inte nu, inte någonsin. ”’cos I don’t want respect I much rather have fun”
Mitt 14-åriga jag tyckte tillexempel att samtliga färger var till för att bäras samtidigt. Släng dit några nitar, pins med röda stjärnor och tre par skor jag aldrig matchade. ”ey, bruden, du har två olika skor på dig, töönt!”. åh. Högstadiet. ”men Sigrid, om du vet att dom bråkar med dig, gå en annan väg”. Nej fröken. Det tänker jag inte. Varför skulle jag göra det? Ska det vara mitt problem att de inte gillar mina skor? Skulle inte tro det! Så kaxig önskar jag att jag var innerst inne också och inte bara sa det högt för att låta stark. Istället gick jag in på toaletten och grät. Rättade till baskern, förnyade maskaran, och höjde volymen.
And if you think I'm corny
then it will not make me sorry
it's your right to laugh at me
and in turn, that's my opportunity
to feel brave
The Ark gjorde att jag tog mig igenom högstadiet som en relativt obruten människa. Det låter pretentiöst. Det är det. Det låter pompöst, högtravande och nästan religiöst. Det är det också.
The Ark ska sluta nu. Konserten är ikväll. Den allra sista sägs det. Jag har färgat håret rött och blått och knutit skorna ordentligt. Kameran är laddad och jag vet att jag kommer gråta. Allsången i ”Calleth you commeth I” kommer aldrig vilja ta slut, ingen kommer vilja gå hem.
De ska sluta stå på scen tillsammans som en enhet. Men det de har skapat de senaste 20 åren kommer alltid betyda kärlek och trygghet, gemenskap och tröst för mig. Tack för det. Tack för att ni visade mig musiken och orden.
Jag har tatuerat mig på ryggen. Texten till ”It takes a fool to remain sane”. För att påminna mig själv om vem jag är och vem jag kan bli om jag bara struntar i att lyssna på de som säger att det inte går eller att jag inte kan.
Det går visst. Och jag kan vad som helst. Nu och för alltid.
Med vänliga hälsningar – en pretentiös idiot
Man behöver inte vara ett The Ark-fan för att känna igen sig själv i texten.
Love & bruises,
Krönikör: min bästaste vän Sigrid Körling
Jag skriver den här krönikan för mitt nutida, som en hyllning till mitt forna och en påminnelse till mitt framtida jag. Mitt jag för elva år sedan, Sigrid 11 år. Hade precis gått in mitt första par converseskor ordentligt, så att det blivit hål vid hälen för att man aldrig orkade knyta upp. En dag, när vi åkte till stallet, var radion på i sedvanlig ordning, och en liten kort intervju på småländska: ”…jo, men det viktiga är väl att man är sig själv och tycker att det är roligt”, ungefär så sa dagens gäst, sen kom den. Låten. ”It takes a fool to remain sane”. Vad betyder det, mamma? Ja, att det krävs en galning för att vara normal och försöka passa in bland andra människor. Jaha.
När jag gick och la mig tänkte jag fortfarande på det. Att vara den man är och tycka att det är roligt. Att inte skämmas över att jag tycker det är kul att höras och synas, att säga ifrån när jag inte tycker om vad som händer runtomkring mig. Även om klasskompisar och de flesta vuxna tyckte att jag hade varit ett trevligare barn om jag bara kunde hålla med ibland. ”Du behöver inte alltid säga vad du tycker Sigrid”. Men det behövde jag visst. Och det gör jag fortfarande. Sen började högstadiet. Vi var några stycken som inte var riktigt ”som dom andra”. När jag skriver det nu känns det fånigt att hävda att man var en outsider. Men vi var inte ens som de som var utanför. Vi hade ju jätteroligt mest hela tiden, och hade inget behov av att veta vad folk tyckte om oss. Vi var pretentiösa, tramsiga, barnsliga och pinsamma – ord ingen kunde såra oss med. För stolthet är bara skadligt och förminskande. Rangordnande och fördömande. Vi behövde inte det, inte då, inte nu, inte någonsin. ”’cos I don’t want respect I much rather have fun”
Mitt 14-åriga jag tyckte tillexempel att samtliga färger var till för att bäras samtidigt. Släng dit några nitar, pins med röda stjärnor och tre par skor jag aldrig matchade. ”ey, bruden, du har två olika skor på dig, töönt!”. åh. Högstadiet. ”men Sigrid, om du vet att dom bråkar med dig, gå en annan väg”. Nej fröken. Det tänker jag inte. Varför skulle jag göra det? Ska det vara mitt problem att de inte gillar mina skor? Skulle inte tro det! Så kaxig önskar jag att jag var innerst inne också och inte bara sa det högt för att låta stark. Istället gick jag in på toaletten och grät. Rättade till baskern, förnyade maskaran, och höjde volymen.
And if you think I'm corny
then it will not make me sorry
it's your right to laugh at me
and in turn, that's my opportunity
to feel brave
The Ark gjorde att jag tog mig igenom högstadiet som en relativt obruten människa. Det låter pretentiöst. Det är det. Det låter pompöst, högtravande och nästan religiöst. Det är det också.
The Ark ska sluta nu. Konserten är ikväll. Den allra sista sägs det. Jag har färgat håret rött och blått och knutit skorna ordentligt. Kameran är laddad och jag vet att jag kommer gråta. Allsången i ”Calleth you commeth I” kommer aldrig vilja ta slut, ingen kommer vilja gå hem.
De ska sluta stå på scen tillsammans som en enhet. Men det de har skapat de senaste 20 åren kommer alltid betyda kärlek och trygghet, gemenskap och tröst för mig. Tack för det. Tack för att ni visade mig musiken och orden.
Jag har tatuerat mig på ryggen. Texten till ”It takes a fool to remain sane”. För att påminna mig själv om vem jag är och vem jag kan bli om jag bara struntar i att lyssna på de som säger att det inte går eller att jag inte kan.
Det går visst. Och jag kan vad som helst. Nu och för alltid.
Med vänliga hälsningar – en pretentiös idiot
Man behöver inte vara ett The Ark-fan för att känna igen sig själv i texten.
"Vi var några stycken som inte var riktigt ”som dom andra”. När jag skriver det nu känns det fånigt att hävda att man var en outsider. Men vi var inte ens som de som var utanför. Vi hade ju jätteroligt mest hela tiden, och hade inget behov av att veta vad folk tyckte om oss. Vi var pretentiösa, tramsiga, barnsliga och pinsamma – ord ingen kunde såra oss med."
Jag vill dela med mig av denna krönika för jag tycker att alla borde läsa den.
Jag har alltid gillat The Ark men aldrig kallat mig ett fan. Det är lite ledsamt att de har slutat.
De behövdes när de slog igenom. De behövs fortfarande.
Sverige är ett land dominerat av jante. The Ark kom och sa "var den du är! ha kul! du kan göra vad du vill!". Sverige behöver fortfarande en röst att lyssna till som säger åt oss att vi kan göra vad vi vill. inte tvärtom.
Love & bruises,
Loud (& Sigge Stardust)
Kommentarer
Trackback
